Kluven kring det kommersiella

Löfbergs arena Foto: Erik Weiefors

Löfbergs arena. Foto: Erik Weiefors

För en dryg vecka sedan var jag i Karlstad och gick på SHL-hockey. Färjestad mötte Leksand och för första gången någonsin var jag i Löfbergs arena.

God hemmaform, ett publiklag från Dalarna på besök och lördagsmatch gjorde att Färjestad närmade sig fullsatt arena för första gången. 8098 personer kom  och 8250 är kapaciteten. Nära på fullsatt och härlig stämning såklart. Men det är inte det den här texten handlar om.

Den handlar inte om matchen heller (som var fartfylld och slutade med hemmaseger 5-3 efter ett avgörande i sista perioden).

Den handlar om allt annat som händer på isen, på läktarna, på jumbotronen, bakom läktarna, i VIP-båsen, hos sponsorerna och i publikens öron. Hela tiden. Det finns inte en lugn sekund under hela matc… förlåt, spektaklet.

Det är: jinglar, slogans, lotterier, tävlingar, kiss-cams, ljusspel, videoklipp, skränig musik och reklamradioröster varje sekund, från en timme före till en timme efter evenemanget.

Till och med publiksiffran presenteras ihop med ett företag.

Så. Nu har jag gnällt färdigt.

Det finns givetvis massor med upp-sidor i hela den här cirkusen. Ljudet i arenan är fantastiskt. Inför säsongen har Färjestad skaffat en ny jumbotron och den överträffas endast av den som U2 hade med sig på Ullevi senast jag såg dem. Att under hockeyn få den visuella och ljudliga upplevelsen förstärker hela matchen – till ett evenemang. Varje sekund är såld och det gör klubbens intäkter större såklart.

Här har hockeyn ett försprång på alla idrotter med hästlängder. Lägg till att de flesta biljetterna kostar 395 spänn så förstår ni att det handlar om enorm omsättning. Det är därför som Färjestad kan betala monsterlöner till sina spelare. Backen Sebastian Erixon tjänade 2,3 miljoner taxeringsåret 2016 enligt Aftonbladets .

Jag är kluven till att det kommersiella får en så stor plats. Det känns inte som att idrotten kommer i första hand – snarare ekonomin.