Trånga bänkrader och långa matchritualer

Jag har hört snacket. Jag har förstått det där intresset. Jag var förberedd. Ändå inte tillräckligt mycket för att inte bli förvånad.

Matchen hade börjat när jag klev in i sporthallen. En söndag eftermiddag i ett Munkedal där skymningen hade lagt sig. Visserligen stod det några bilar utanför men inte så värst många.

Inne. Knökat. Träningsmatch mot ett thailändskt landslag som ingen visste något om, Hetsligt emellanåt. Hög fart från båda lagen. Utvisningar. Hög musik.

Det var som att kliva in i ett sagoland för en sportnörd. Dingle AIK gjorde 6-4 i numerärt underläge och såg ut att gå mot segern. Thailand (ställde frågor och) satte fart igen. De reducerade och kvitterade innan visslan tjöt. Sex lika. Pust.

Det var dramatik. Det var underhållning. Det var precis de ingredienserna som behövdes under en kall novemberdag. Tack Dingle. Tack Munkedalspubliken. Tack Thailands landslag.

Gästerna hade också den längsta nervarvningsrutin eller tacka-efter-match-ritual jag någonsin varit med om. Den var respektfull och överdriven. Den var kärleksfylld och krånglig. Ett minne jag bär med mig. Länge.

Det fanns mycket att bära med mig hem från sporthallen i Munkedal. Det är alltid lika kul att bli överraskad positivt. En märklig träningsmatch mitt i säsongen. Jag var förberedd på något märkligt. Men ändå inte tillräckligt mycket.

thailand